Jag är inte Askungen

Jag förstår verkligen inte varför jag får för mig en massa konstigheter. Visst, jag skulle älska att ha någon som jag kan få kalla för "Min", och veta att denne älskar mig, men det har jag ju inte direkt, så jag förstår inte varför jag håller på och får för mig att någon ska stå och vänta på mig när jag går ut eller att någon ska vara lite smått creepy och köra förbi mitt hus några gånger om dagen bara för att kolla om jag är ute, eller att jag helt plötsligt ska bli nerbrottad i sängen och få mitt livs åktur. Jag förstår verkligen inte varför jag får för mig sånna där saker, jag menar, varför skulle det ens vara någon som gör så...? Jag har inte direkt gjort det för någon så jag kan inte förvänta mig att någon gör det mot mig heller. 
 
Jag vill ha min Prince Charming, men jag har inte någon sån. Möjligtvis kudden isåfall men det är väl det närmaste jag kommer.. Det är faktiskt lite jobbigt att inte ha någon man vet kommer förbi och myser med en utan att man ens frågat. Jag trodde jag hade en, men det hade jag tydligen inte, jag måste ha drömt det eller något..
Jag försöker och försöker och försöker, inget resultat, inte ett enda skit... Jag orkar snart inte försöka nå mera, det kommer bara en massa skit mellan hela tiden, det känns så himla fel allting, kan man inte bara få slå på nånting riktigt hårt så man tappar känseln för en liten stund?
 
 

Historien upprepar sig...

Jag va väldigt mobbad som liten, jag har blivit spöad, utfryst, sviken, bedragen, lurad, blivit kallad saker och en massa annat. 
Det jag tror påverkade mitt liv som allra mest var inte att bli spöad eller att bli kallad saker. Jag vet bättre än att ge tillbaka.. Nej det som påverkat mitt liv allra mest är utfrysning och svikande människor. 
 
I lågstadiet bestämde sig alla på hela skolan att jag inte fanns, ingen pratade med mig på flera veckor, men för mig kändes det som år. När de såg att jag va påväg mot de så gick de där ifrån, de var verkligen iskalla mot mig. Hur mycket jag än försökte få kontakt så var det ingen som lyssnade och ingen som svarade, det var som att jag hade blivit osynlig. 
Jag vet än idag inte varför de gjorde så, hade jag sagt nå dumt eller gjort något fel? Ingen berättade ju så hur ska jag kunna veta...? 
Det blev inte bättre av att min så kallade mor låg och sov hela dagarna och min så kallade far satt vid datorn hela dagarna och inte brydde sig om att kolla upp nån sekund om man pratade med honom. Mina syskon var inte heller till någon hjälp, de hade sina egna liv att ta hand om... Jag blev lämnad av alla som någonsin betytt någonting för mig. Mina vänner, min familj, jag hade verkligen ingen alls att vända mig till. Jag kände mig så ensam, jag grät mig till sömns och ingen visste om det. 
 
Jag "har inga föräldrar", en mor ska inte svika sina barn, en far ska skydda de och lära de diciplin. Min mor lämnade mig, när jag ville få kontakt låg hon och sov, från det att hon kom hem tills hon åkte till jobbet igen. Jag trodde inte att hon ville ha mig mera, jag trodde verkligen att hon hatade mig och att jag gjort hela hennes liv till ett elände. 
Min far var som sagt inte med i bilden så mycket, han satt bara vid datorn, och gjorde han inte det så jobbade han eller skällde på allt och inget. Jag va rädd för honom när jag va liten, ibland ville jag inte gå hem för att jag va så rädd för honom. Jag trodde att han hatade mig också, jag trodde verkligen att ingen av de ville ha mig.
 
Jag blev deprimerad och suicidal, fick panikångest och blev rädd för allt, speciellt människor och relationer till människor. 
Redan som 14 åring hade jag försökt ta livet av mig mer än 100 gånger. Det var mestadels tabletter som gällde, ibland ströp jag mig själv och försökte svälja tungan flera gånger. Nu när jag är 19 kan jag inte ens räkna hur många gånger jag försökt göra det. Jag är psykiskt sjuk och jag vet om det, mina vänner vet också om det men jag tror inte att någon av de vet om hur illa jag har varit egentligen. Mitt påklistrade leende och falska skratt verkar inte vara så lätt att se igenom. Folk säger att jag är så dålig på att ljuga, men ändå kan jag sitta och asgarva fastän jag bara vill springa därifrån och grina tills jag inte kan grina mera...
 
Jag klarar inte av att bli ignorerad, jag får ren och skär panik av det, blir arg som in åt H-vete och deprimerad som jag vet inte vad. Det är det allra värsta jag vet, jag klarar verkligen inte av det...!

Finns inte..

Det finns bara inte... Inte ord för hur jag känner.. Inte tid för att tveka.. Inte humör för att orka.. Inte ett piss finns det.. Nääe, fuck this and that and everything, gonatt.. 

Why so sad..?

"Jag kan bli krossad och slagen, hårt sparkad och bedragen. Du kan stampa och slå men mig kan du inte rå på. Ta både hjärta och själ men jag startar inga gräl. Jag skiter i vad du säger för jag kan mina grejer. Jag tar stånd till livet och jag tar ingenting för givet.
. . . 
Jag tar allting för givet och jag lever inte livet. Du kan dina grejer och jag lyssnar på vad du säger. Startar du ett gräl tar du både mitt hjärta och min själ. Dig kan jag inte rå på så bara sparka och slå. Jag är hårt sparkad och bedragen, krossad och slagen."
I might seem happy and strong, but I feel so god damn alone. I need somebody to love and cherish, otherwise I will perish. My heart is broken and my soul is dead, please get these feelings out of my head.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det gör ont att veta att hur mycke jag än gillar någon så gillar de inte en tillbaka. Jag kan sitta och slita håret av mig när jag är kär bara för att det gör så jävla ont i hela mig. Jag tycker inte om att va kär.. Helst av allt skulle jag vilka ta en ballong, Fylla den med skrik och panik och vette fan allt, och sen spränga den och klippa sönder den till små små bitar.. Jag vill inte dehär nå mera, det gör så jävla ont... Hjälp mig....

Skjut mä..

Det spelar inte någon roll hur man gör, på något sätt så blir allting bara skit ändå I slutändan.. Just nu är det väl dendär känslan av att va ensam som tagit över min kropp. Jag är orolig och orklös, jag vill inte göra något och jag orkar inte göra något... Allting är bara helt totalt upp och ner, jag vet varken ut eller in... 
 
Och så har jag kärat ner mig totalt, vilket jag vet är så jävla dumt att göra !! Jag känner knappt personen, och det jag vet om denne är nästan bara tragiska saker. Jag blir rent ut sagt ledsen och gråtfärdig när jag tänker på det.
Det spelar inte någon roll vad man gör, allt blir bara skit ändå i slutändan... Och jag är trött på dendär skiten nu...!
 
 

"Some say the eyes are the windows to the soul and heart, can you tell just by looking in them if I'm falling apart ? Can you see that the soul is torn into pieces and that the heart is breaking, can you see the smile that is real and the smile that I'm faking ?"

 

Köttbulle dag !

Idag känns det som en köttbullsdag, alltså en dag då man är lite för fet och lite för lat för att ens gå utanför dörren ungefär! Vet inte varför men på något sätt så måste jag gått upp 17 hundra kilo under natten. Huvet är tungt och trögt, men samtidigt så har jag nog aldrig varit så vaken och speedad. Skulle helst av allt bara springa rakt ut i skogen och skrika för fulla muggar ! Men jag är lat, så jag slänger mig i fotöljen och låtsas att jag gjort det Istället... Plus att konditionen för att göra det inte finns heller, så va det bra med det! :)
 

Vad är dehär egentligen

Det är väldigt tufft att gå runt och tycka om folk... Speciellt när man inte är van vid att få respons på det... Det är ett helvete, jag vet varken upp eller ner längre. Men det är inte som förr, när jag bara ville sjunka genom jorden och aldrig mera återvända, nääe dehär är en ny känsla som jag gått och dragit ner mig i. 
 
Folk har sagt till mig att jag är en stark person, men det tror jag inte riktigt på. Någon som drömmer mardrömmar nästan varje dag och gråter sig till sömns var och varannan natt och som är rädd för att va själv och bli lämnad, det ser jag inte som en stark person, det är en trasig person. Det spelar ingen roll vart man sig i världen vänder, det finns trasiga människor överallt, och det är inte så konstigt med tanke på alla keossade hjärtan och förstörda känslor som finna där ute... 
 
Jag tror att världen kommer gå under snart. Vi har blivit så rädda för att älska varandra och dela med oss av varandra, och framför allt så har vi blivit väldigt dåliga på att älska oss själva och dela med oss av oss själva. Vi litar inte på våra medmänniskor, och visst så kan man aldrig vara nog försiktig, men om man inte tar några risker, vad är det då man lever för ? Enligt mig så lever man inte förrän man tagit sitt liv lite oseriöst. Vi lever ju bara en gång, så varför inte göra varje dag till en dag att minnas för resten av livet ? upptäcka världen, ta lite risker, våga älska någon och visa det till denne. Det vågar vi inte, för vi är rädd för att bli sårade och trampade på. Men för tusan, "tiden läker alla sår", man måste bara våga ta chansen att bli sårad. Det gör jävligt ont, men herre Gud, sopa bort smutsen och res på dig när du är redo för det. bad är det värsta som kan hända ?

Olagligt, inte tillåten

Jahapp, så blev man "barnvakt" åt en lite efterbliven snubbe som ville dygna. Alltid kul att hålla folk vakna ! Men eftersom att jag ändå inte kan sova om nätterna så va det ju kul med lite sällskap iallafall. Va snäll och lät stackarn sova lite, han va som jag är i skolan, kunde knappt hålla huvet uppe eller prata, då är man trött ! 
 
Funderar på att hjälpa han städa lite, han ville ju ha hjälp med det så varför inte, finns inte direkt något annat att göra här hehe
 
"But first, let me take a selfie !"

Ouch, that hurts

Idag är en såndär deppdag, en sån som gör att man inte vill resa sig från sängen, utan bara ligga där och stirra in i väggen... Jag hatar såna dagar, kan de inte utrotas från jordens yta och aldrig mer komma tillbaka...? 
 
Jag har sovit så jävla dåligt idag. Bara mardröm efter mardröm, när ska det sluta komma mardrömmar igen då ? När jag va liten drömde jag också mardrömmar, då kom det perioder när jag inte ville sova pga vad jag drömde så va tvungen att gå till en kurator i skolan och prata om det... Några månader senare slutade mardrömmarna, men jag orkar då inte med några månader av sånahär drömmar, då kommer dehär deppdagarna bli alldeles för många... 
 

ZzzZZzzZz

Jag förstår inte vad som är fel ! Jag älskar att sova, visst är det väldigt trökigt men det är också väldigt skönt ! Men ändå så kan jag inte lyckas somna... Jag är inte så himlans trött heller fastän jag bara sitter inne och inte gör någonting alls ungefär. Har tagit till med drastiska åtgärder för att lyckas bli trött också, men inte somnar jag ändå e! Har lyckats städa rummet, städa upp garderoben och rensat skåpet jag har på mitt rum från en massa onödiga saker... Visst är det väl bra att man fått det gjort, inte så att jag ångrar det, men grejen va ju den att jag skulle bli trött av det så jag kunde gå och lägga mig och få sova... Trodde jag ja, nu sitter jag här ute och kollar på medans solen intar sin plats på himlen. Snart kommer det väl vara så varmt att man inte ens vill veta av solen så lika bra att passa på medans det fortfarande är ganska svalt ute ! 
 
Måste nog börja ta sömntabletter eller något... Men det roliga är att jag aldrig är varken pigg eller speciellt vaken i vanliga fall, speciellt inte i skolan, det är nästan så jag somnar innan jag ens kommit innanför skolområdet... Kanske man ska sätta upp ett tält där och se om man somnar då...? Njaa, helst inte... 
 
"I'm walking on sunshine" or not...

Bilkåt 😍

Åkte till falun med några kompisar tidigare idag, det va cruising där, och det va en massa bilar som man gärna skulle vilja komma över (och nej, inte på ett sånt sätt). Bland annat en Dodge Charger och några lastbilar som va ashäftiga !! 
Satt och drägla i kanske 1-1,5 timme innan vi drog hemåt igen, och då kommer det en förjävligt nice epa på besök ! Blev att drägla lite mera då då. Men nu sitter jag och försöker föreställa mig ett sätt att göra min dieseldoris (som går på bensin) lite mer attraktiv. Det enda som är speciellt med henne är väl ägaren med tanke på hur efterbliven den är... Hehe 
Hon va ju lite sport edition med vinge på sidan när hon va krockad, men nu kommer hon ju bara se ut som en vanlig Seat Toledo... DETTA MÅSTE FIXAS ! men vet inte hur... Hur man än kollar på en toledo så är den helt ärligt ful om den inte är stylad, till och med då kan den va jävligt ful hehe, men något måste ju gå att göra för att få henne att se lite mer speciell ut ! Måste bara komma på vad... 

Desperat efter en kram

Det finns så många olika kramar här i världen. Till exempel dendär halvtaskiga enarmade kramen som oftast bara känns lite pinsam. Eller den lilla sköra kramen där man knappt nuddar varandra som om den man kramas med är sjuk eller något. Den hårda kramen, som man får när någon som varit borta länge kommer tillbaka igen. Sen har vi dendär oförglömliga kramen som skär en i själen, som gör att man känner sig helt naken och sårbar för världen, men samtidigt som att ingenting kan skada en. Den när man håller om någon så hårt och länge att hela kroppen värker, och alla ens känslor pulserar fram i varje hjärtslag. En riktig grinkram alltså. Just precis en sån behöver jag nu, men det finns inte många som kan ge en sån kram, men jag har tur som har iallafall 5 personer i mina kretslopp som kan ge en rätt. Tyvärr så har de alla olika anledningar till att inte ge mig en sån just nu, trotts att jag vet att de alla förmodligen också skulle behöva en likadan själv.
 
Jag behöver en för jag kan inte grina längre... Jag gissar att jag helt enkelt tröttnat på att grina. Jag har försökt och försökt lite till men dendär störtskuren som jag vet finns där inne vill inte komma fram, det kommer bara mörka moln levererade med huvudvärk och röda ögon, inge regn. 
Jag trodde aldrig jag skulle säga "JAG VILL GRINA!" och inte kunna göra det, oftast brukar det vara tvärtom... 
 
"hold me so that nothing can hurt me"

Faan...

Jag lovade mig själv att jag inte skulle falla för någon, jag lovade mig själv att jag inte skulle klanta mig som jag gör hela tiden, jag lovade mig själv att inte hamna i denhär situationen ! Men faan ta mig för nu är jag här, med uppskrapade knän och med en pistol mot tinningen står jag här, så jävla nerkärad att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Jag vet att det är meningslöst, det har aldrig gått bra hittills för allting bara fuckar upp sig ! Men vad ska man göra när hela ens själ skriker...? Det går inte att rymma ifrån dehär nå mera, bara att acceptera och gå vidare. Vart man hamnar sen det visar sig, jag vet bara att jag kommer gå sönder om jag låter mig fångas. Det har hänt förr och det kan hända igen ! 

Nattnatt

Va till sandviken med tsnt och söstra mi idag, blev ett stop på monroes för att äta och sen vidare till rusta och dollar för att småkillar lite, råkade visst bli lite fattigare och köpte mig ett "nytt sängbord", eller tre trälådor för att vara exakt. Tror faktiskt att de kan passa ganska så bra bredvid sängen/soffan, hyllan jag använder nu sjunger på sin sista vers så tyckte det va dags att skaffa mått nyare och piffigate ! 
 
Hade förmodligen varit mycke billigare att köpa bananlådor och betsa de själv men det hafe dock inte varit lika stiliga som dessa ! 
 
 
Och och vilket fint väder vi fått måste jag bara säga, efter att ha haft solsken i kanske en vecka så började det med lite regn, men nu är det nästan så man börjar tro att vintern är här igen... Snö överallt, JIPPIE...
 
 
 

5 saker som irriterar mig

Jag har gått runt och varit små irriterad några dagar nu, mest över småsaker men det är ändå sånt som jag stör mig på... 
 
1. När folk inte svarar
Det är så himlans drygt när man försöker få tag i någon eller bara vill vara allmänt social och den utvalde inte svarar... Det värsta är när man vet med säkerhet att personen i fråga läst det man skrivit men skitit i att svara ! 
 
2. När man inte kan sova
Det finns nästan inget värre än att ligga vaken i sängen i timmar och verkligen försöka somna ! Tillslut ger man ju upp och gör allt möjligt för att få sig lite sömn. ibland blir jag så desperat efter sömn att jag går ut och går flera varv runt huset eller cyklar iväg, det är bara sjukt irriterande ! 
 
3. När folk inte är tacksamma
Om man har ställt upp med både personlig tid som kan utnyttjats till viktigare saker och pengar eller grejer och personen i fråga inte säger tack för det man gjort så kan jag bli rasande. Det kunde använts till någonting annat känns det som då.
 
4. När folk ställer omvända frågor
Om någon säger t.ex. "ååh jag kommer inte att kunna skriva provet imorrn för jag har inga pennor kvar" eller "ååh jag har så några cigg kvar, jag kommer inte klara mig tills imorrn" och säger det oå ett sånt sätt så att det låter som om de tigger eller som om de vill att man ska säga "jag kan köpa det till dig" eller "vill du låna av mig?"... Det är väl ändå bara att fråga vafaan! det värsta som kan hända är att du får ett nej eller blir hänvisad till någon annan!
 
5. När man känner press 
Att prestera så bra så att alla blir glada är något som jag inte kan göra, någon blir alltid besviken eller sviken. Som t.ex. mina rester i skolan, mina lärare, mina vänner och min familj tjatar om att jag måste bli klar med de. Jag vet själv om att jag måste bli klar med de och det blir inte bättre om ni tjatar, det blir faktist bara värre! När jag känner mig tillräckligt pressad så slänger jag bara allt åt sidan och skiter totalt i det tills allt lagt sig och ingen säger något om det på ett tag. jag kan inte prestera mitt bästa om jag har press på mig, så om man vill att jag ska göra något så räcker det att säga till en gång, jag tar tag i det när jag känner mig redo och det tar bara längre tid om man tjatar och pressar Mig! 
 
 

Om

REALMELiNDA bloglovin

Melinda Ahlin

Jag är en tjej på 19 vintrar med Aspergers syndrom. Här finns lite av min vardag, mina tankar, mina känslor, och diverse saker. :)
RSS 2.0