Finns inte..
Det finns bara inte... Inte ord för hur jag känner.. Inte tid för att tveka.. Inte humör för att orka.. Inte ett piss finns det.. Nääe, fuck this and that and everything, gonatt..
Why so sad..?
"Jag kan bli krossad och slagen, hårt sparkad och bedragen. Du kan stampa och slå men mig kan du inte rå på. Ta både hjärta och själ men jag startar inga gräl. Jag skiter i vad du säger för jag kan mina grejer. Jag tar stånd till livet och jag tar ingenting för givet.
. . .
Jag tar allting för givet och jag lever inte livet. Du kan dina grejer och jag lyssnar på vad du säger. Startar du ett gräl tar du både mitt hjärta och min själ. Dig kan jag inte rå på så bara sparka och slå. Jag är hårt sparkad och bedragen, krossad och slagen."
. . .
Jag tar allting för givet och jag lever inte livet. Du kan dina grejer och jag lyssnar på vad du säger. Startar du ett gräl tar du både mitt hjärta och min själ. Dig kan jag inte rå på så bara sparka och slå. Jag är hårt sparkad och bedragen, krossad och slagen."
I might seem happy and strong, but I feel so god damn alone. I need somebody to love and cherish, otherwise I will perish. My heart is broken and my soul is dead, please get these feelings out of my head.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det gör ont att veta att hur mycke jag än gillar någon så gillar de inte en tillbaka. Jag kan sitta och slita håret av mig när jag är kär bara för att det gör så jävla ont i hela mig. Jag tycker inte om att va kär.. Helst av allt skulle jag vilka ta en ballong, Fylla den med skrik och panik och vette fan allt, och sen spränga den och klippa sönder den till små små bitar.. Jag vill inte dehär nå mera, det gör så jävla ont... Hjälp mig....
Skjut mä..
Det spelar inte någon roll hur man gör, på något sätt så blir allting bara skit ändå I slutändan.. Just nu är det väl dendär känslan av att va ensam som tagit över min kropp. Jag är orolig och orklös, jag vill inte göra något och jag orkar inte göra något... Allting är bara helt totalt upp och ner, jag vet varken ut eller in...
Och så har jag kärat ner mig totalt, vilket jag vet är så jävla dumt att göra !! Jag känner knappt personen, och det jag vet om denne är nästan bara tragiska saker. Jag blir rent ut sagt ledsen och gråtfärdig när jag tänker på det.
Det spelar inte någon roll vad man gör, allt blir bara skit ändå i slutändan... Och jag är trött på dendär skiten nu...!
"Some say the eyes are the windows to the soul and heart, can you tell just by looking in them if I'm falling apart ? Can you see that the soul is torn into pieces and that the heart is breaking, can you see the smile that is real and the smile that I'm faking ?"
