Jag va väldigt mobbad som liten, jag har blivit spöad, utfryst, sviken, bedragen, lurad, blivit kallad saker och en massa annat. 

Det jag tror påverkade mitt liv som allra mest var inte att bli spöad eller att bli kallad saker. Jag vet bättre än att ge tillbaka.. Nej det som påverkat mitt liv allra mest är utfrysning och svikande människor. 

 

I lågstadiet bestämde sig alla på hela skolan att jag inte fanns, ingen pratade med mig på flera veckor, men för mig kändes det som år. När de såg att jag va påväg mot de så gick de där ifrån, de var verkligen iskalla mot mig. Hur mycket jag än försökte få kontakt så var det ingen som lyssnade och ingen som svarade, det var som att jag hade blivit osynlig. 

Jag vet än idag inte varför de gjorde så, hade jag sagt nå dumt eller gjort något fel? Ingen berättade ju så hur ska jag kunna veta...? 

Det blev inte bättre av att min så kallade mor låg och sov hela dagarna och min så kallade far satt vid datorn hela dagarna och inte brydde sig om att kolla upp nån sekund om man pratade med honom. Mina syskon var inte heller till någon hjälp, de hade sina egna liv att ta hand om... Jag blev lämnad av alla som någonsin betytt någonting för mig. Mina vänner, min familj, jag hade verkligen ingen alls att vända mig till. Jag kände mig så ensam, jag grät mig till sömns och ingen visste om det. 

 

Jag "har inga föräldrar", en mor ska inte svika sina barn, en far ska skydda de och lära de diciplin. Min mor lämnade mig, när jag ville få kontakt låg hon och sov, från det att hon kom hem tills hon åkte till jobbet igen. Jag trodde inte att hon ville ha mig mera, jag trodde verkligen att hon hatade mig och att jag gjort hela hennes liv till ett elände. 
Min far var som sagt inte med i bilden så mycket, han satt bara vid datorn, och gjorde han inte det så jobbade han eller skällde på allt och inget. Jag va rädd för honom när jag va liten, ibland ville jag inte gå hem för att jag va så rädd för honom. Jag trodde att han hatade mig också, jag trodde verkligen att ingen av de ville ha mig.

 

Jag blev deprimerad och suicidal, fick panikångest och blev rädd för allt, speciellt människor och relationer till människor. 

Redan som 14 åring hade jag försökt ta livet av mig mer än 100 gånger. Det var mestadels tabletter som gällde, ibland ströp jag mig själv och försökte svälja tungan flera gånger. Nu när jag är 19 kan jag inte ens räkna hur många gånger jag försökt göra det. Jag är psykiskt sjuk och jag vet om det, mina vänner vet också om det men jag tror inte att någon av de vet om hur illa jag har varit egentligen. Mitt påklistrade leende och falska skratt verkar inte vara så lätt att se igenom. Folk säger att jag är så dålig på att ljuga, men ändå kan jag sitta och asgarva fastän jag bara vill springa därifrån och grina tills jag inte kan grina mera...

 

Jag klarar inte av att bli ignorerad, jag får ren och skär panik av det, blir arg som in åt H-vete och deprimerad som jag vet inte vad. Det är det allra värsta jag vet, jag klarar verkligen inte av det...!