Jag har tänkt på en sak...

Min uppfattning av kärleken är att den består av uppoffringar och smärta, men också lycka och fina stunder. Och om det är riktig kärlek så kan man ta de hårda smällarna och ändå stanna kvar. Man kan ta emot när den andra behöver hjälp att ta sig upp ifrån ledsamheter. Man klarar av att hantera hur den andra beter sig, både mot en själv och mot andra. 

 

Men vart går gränsen mellan att va kär och att visa kärlek mot en person ? Det är ju ganska svårt, men samtidigt enkelt. 

Att visa kärlek mot någon är att man bryr sig om vad den har att säga, tröstar den när den är ledsen, överraskar den, hjälper till när den är i behov av det, osv...

Om man är kär i någon så gör man väl iofs ungefär samma saker, men man har mer känsla och ingivelse i det man gör. 

 

Det kan vara svårt att se skillnad på om någon är kär eller om den bara visar kärlek, eftersom att vissa har bättre pokerface än andra. 

 

Jag tror att vi alla går igenom samma sak när vi blir kära. Det pirrar i magen, man tänker ofta på personen i fråga, När man ser den så blir man generad och lite illa till mods, man kanske inte vågar vara som man är med sina andra kompisar. Man vill visa sin bästa sida frammåt! Ibland så kanske man försöker visa sig tuff och cool, och visst är väl det okej, men ibland så kan man gå lite över styr.

 

Man kan ju älska både saker och människor/djur, t.ex. så kan man visa lika mycket kärlek till en hund som till en bok eller film. 

 

Jag vet inte, men den allra smärtsammaste och ändå bästa känslan i världen är enligt mig kärleken. Den är så kompicerad och oberäknerlig, jag förstår mig inte riktigt på den än, och tror inte att jag någonsin kommer att förstå mig på den...