Jag känner mig fullkomligt värdelös och äcklig som människa. Helst av allt så skulle jag vilja gömma mig i ett hål i marken och aldrig mera komma upp... Det har varit några riktigt deprimerande veckor dehär året, jag kanske har varit uppriktigt "glad" 2 ggr på hela året, allt annat har bara varit en fasad för att inte visa att jag skulle kunnat brista ut i gråt och bara slänga mig ner på marken och typ dö... 

 

Och jag gjorde något fruktansvärt i ren panikångest för inte så länge sen vilket jag kommer att fortsätta att ha ångest för i resten av mitt liv, det gjorde så att jag miste den enda personen som faktiskt betyder något för mig, den enda som jag känt mig trygg med på vissa sätt och vis, och den enda som jag litat på under hela mitt liv. Den som funnita där för mig i tid och otid, och jag kan inte med ord beskriva hur pass mycke det här tär på mig. jag har gråtit mig till sömns varje dag, tog en sväng till psyket till och med, men det hjälper inte. Det för så jävla ont i hela mig, för jag vet att det förmodligen aldrig kommer att kunna bli så som det va förut. Ibland så blir jag bara kall och stänger allt och alla ute och ligger hemma i sängen och bara stirrar upp i taket, andra gånger så blir jag så rädd för mig själv att jag måste ta mig ut och umgås med någon bara för att försäkra mig om att inte göra något dumt pga ett löfte som jag vill försöka hålla... dock vet jag inte om jag kommer att klara av att hålla det för just nu känns allting bara så meningslöst och äckligt jävla dumt att en låda nere i jorden inte låter så pass otrevligt. Men man ska ju försöka se på saker positivt tydligen. Det enda positiva med attmå såhär är väl att man sover så mycke att hela dagar försvinner... 

 

Man måste kämpa och man måste själv vilja för att kunna ta sig upp sägs det, men just nu så har jag inte ens ork till att gå upp ur sängen på morgonen...