Det är väldigt tufft att gå runt och tycka om folk... Speciellt när man inte är van vid att få respons på det... Det är ett helvete, jag vet varken upp eller ner längre. Men det är inte som förr, när jag bara ville sjunka genom jorden och aldrig mera återvända, nääe dehär är en ny känsla som jag gått och dragit ner mig i. 

 

Folk har sagt till mig att jag är en stark person, men det tror jag inte riktigt på. Någon som drömmer mardrömmar nästan varje dag och gråter sig till sömns var och varannan natt och som är rädd för att va själv och bli lämnad, det ser jag inte som en stark person, det är en trasig person. Det spelar ingen roll vart man sig i världen vänder, det finns trasiga människor överallt, och det är inte så konstigt med tanke på alla keossade hjärtan och förstörda känslor som finna där ute... 

 

Jag tror att världen kommer gå under snart. Vi har blivit så rädda för att älska varandra och dela med oss av varandra, och framför allt så har vi blivit väldigt dåliga på att älska oss själva och dela med oss av oss själva. Vi litar inte på våra medmänniskor, och visst så kan man aldrig vara nog försiktig, men om man inte tar några risker, vad är det då man lever för ? Enligt mig så lever man inte förrän man tagit sitt liv lite oseriöst. Vi lever ju bara en gång, så varför inte göra varje dag till en dag att minnas för resten av livet ? upptäcka världen, ta lite risker, våga älska någon och visa det till denne. Det vågar vi inte, för vi är rädd för att bli sårade och trampade på. Men för tusan, "tiden läker alla sår", man måste bara våga ta chansen att bli sårad. Det gör jävligt ont, men herre Gud, sopa bort smutsen och res på dig när du är redo för det. bad är det värsta som kan hända ?