Jag har väldigt svårt att visa känslor inför människor, men igår natt fick jag världens snefylla och storgrät som F. Jag kände mig som en slampa, fy fan va äcklad jag va av mig själv! Så äcklad att jag ville dö! Och då börja jag såklart att tänka på Karin som dog för några dagar sen, och att hon aldrig skulle komma tillbaka... Jag kan ju säga att jag verkligen älskar mina vänner! fy fan, jag skulle fortfarande ha varit i shock om de inte hjälpt mig ur det. Usch... jag gjorde något jag aldrig gjort förr, och fy fan va glad jag är för att jag fick gråta ut, inför någon som betyder jävligt mycke för mig. Asså jag har aldrig haft någon som ställt upp på mig så mkt! Känns skönt att kunna kalla någon för ens bästa vän!! och du vet vem du är, låt fan ingen se ner på dig eller säga skit åt dig! då får de med mig att göra!!! Meb nu sk. jag sova lite till innan jag ska vakna igen...