Desperat efter en kram

Det finns så många olika kramar här i världen. Till exempel dendär halvtaskiga enarmade kramen som oftast bara känns lite pinsam. Eller den lilla sköra kramen där man knappt nuddar varandra som om den man kramas med är sjuk eller något. Den hårda kramen, som man får när någon som varit borta länge kommer tillbaka igen. Sen har vi dendär oförglömliga kramen som skär en i själen, som gör att man känner sig helt naken och sårbar för världen, men samtidigt som att ingenting kan skada en. Den när man håller om någon så hårt och länge att hela kroppen värker, och alla ens känslor pulserar fram i varje hjärtslag. En riktig grinkram alltså. Just precis en sån behöver jag nu, men det finns inte många som kan ge en sån kram, men jag har tur som har iallafall 5 personer i mina kretslopp som kan ge en rätt. Tyvärr så har de alla olika anledningar till att inte ge mig en sån just nu, trotts att jag vet att de alla förmodligen också skulle behöva en likadan själv.
 
Jag behöver en för jag kan inte grina längre... Jag gissar att jag helt enkelt tröttnat på att grina. Jag har försökt och försökt lite till men dendär störtskuren som jag vet finns där inne vill inte komma fram, det kommer bara mörka moln levererade med huvudvärk och röda ögon, inge regn. 
Jag trodde aldrig jag skulle säga "JAG VILL GRINA!" och inte kunna göra det, oftast brukar det vara tvärtom... 
 
"hold me so that nothing can hurt me"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0